I lördags var det 1 år sedan min syster gick bort. 1 år av saknad. Min fina fina syster, jag saknar våra dagliga telefonsamtal, jag saknar hennes skratt och jag saknar verkligen min bästa vän.
Jag har faktiskt svårt att förstå att det redan har gått ett år. Det har gått snabbt samtidigt som det känns som en evighet sedan vi träffades. Minnena är så starka, starkare än något annat minne jag har. Samtidigt känns hela händelsen fortfarande så overklig. Senaste året har jag levt i en bubbla och jag tror faktiskt att den här bubblan inte kommer att spricka. Det är en sådan stark händelse och hon var så betydelsefull för mig så jag har svårt att förstå att livet kommer att kännas detsamma som innan.
Sorgen och saknaden finns kvar lika starkt idag som för ett år sedan. Men den gör inte lika ont längre, jag har lärt mig att den finns här hela tiden och jag har accepterat att livet ser ut så här.
Men i mina drömmar träffar jag henne fortfarande. I natt drömde jag att vi var i sommarstugan och njöt av sommar, sol och bad. Härliga barndomsminnen som blandas upp med min egen drömvärld.
Mitt sätt att gå vidare är att omge mig med de människor som ger mig energi och sysselsätta mig med det jag verkligen vill göra. Jag har dränkt mig själv i arbete för att inte få många lugna stunder över. Dessa lugna stunder är nämligen de svåraste. Jag blir glad för varje nytt projekt som jag kommer på och jag är tacksam över att ha den mest förstående och stöttande man. Jag har det bra trots allt!
Slutligen ett tack till er som skickat mail och brev här i dagarna. Blir så rörd över att ni kommer ihåg den här årsdagen. Tack, ni betyder verkligen något extra för mig!!!
Bild: Flickr
