tisdag 30 augusti 2011

Att skriva en bok...



Med skönsjungande Adele i öronen gav jag mig ut med raska steg. Ofta blir det samma runda och varje gång finns tankarna till 100% på min syster. Troligtvis för att jag ofta gick den där rundan då hon var sjuk. Då var det en promenad med syftet att fylla på hoppet. Nu är hoppet ute men promenaderna får mig att rensa tankarna och funderingarna kring livet snurrar runt runt. Och varje gång jag går där finns hon hos mig. Jag känner det verkligen. Jag känner mig varm inombords och är glad över att hon finns så starkt i mina tankar. Samtidigt känner jag mig ledsen och så otroligt ensam. Jag går trots allt där själv, utan henne. 

Nu har jag iallafall bestämt mig. Jag ska skriva en bok. Bara för skrivandets skull. För att gå igenom allt i detalj och få ur mig alla funderingar. Kanske att jag aldrig  kommer att läsa den, det är inte det som är det viktiga. Och om sanningen ska fram så har jag redan påbörjat boken, då hon var sjuk. Jag skrev några rader då och då när orken fanns där. Boken skulle visa min sida av situationen; oron, hoppet, det dåliga samvetet och kärleksförklaringen till världens bästa syster. Hon skulle få den när hon blivit frisk igen. Vi skulle läsa den tillsammans, gråtandes och skrattandes, tyngda och lättade. Jag såg det framför mig så många gånger, jag var så säker på att hon skulle bli frisk. Hur kunde jag ha så fel?


3 kommentarer:

  1. Hoppet är det sista som överger en i svåra tider. Var inte hård mot dig själv. Man måste tro, att allt ska bli bra, ända in i det sista.

    Skriv din bok och lätta på ditt hjärta. Fyll boken med all din sorg och ledsamhet. Boken kan göra dig gott. Kan göra dig hel igen.

    Var gång du tänker på din syster finns hon hos dig, värt att komma ihåg.

    Kram

    SvaraRadera
  2. Hej och tack du fina Jenny va glad du gör mig!! :) Jag gillar dig med! ;)

    Klart du ska skriva den där boken!
    Har själv gått i samma tankar senaste året... Och jag började också att skriva, i vintras när det var som värst. Du vet.
    Nu var det dock ett tag sen jag öppnade det dokumentet. Känns lite jobbigt att få allt rakt framför näsan igen. Är lite rädd för hur det ska kännas.
    Men som sagt, skriv och lätta på trycket! Annars expoderar allt inom dig och det vet vi ju att det är inget vidare! Se det som en slags självterapi som andra också kanske kan få hjälp av i framtiden.
    Jag tror på dig! Go girl!
    KRAM

    SvaraRadera
  3. Spännande och ett utvecklande projekt om du frågar mig. Det kommer att göra gott för dig och din personliga utveckling och uppgörelse med sorgen du bär och de vackra minnena du vill vårda <3
    KRAM

    SvaraRadera

Related Posts with Thumbnails