fredag 27 september 2013

Gästinlägg: Millandante


From nothing there comes nothing – om kreativitet



Om du får en chans att skriva ett inlägg i någon annans blogg… vad skriver du då?
Mitt svar kom lika snabbt som jag kände mig hedrad. Jag måste skriva om det viktigaste i livet.
Om kreativiteten. Den som gör att vi fortsätter framåt och som ger livet mening.




Jag, Camilla, Milla, mamma, fru, dotter, syster, granne, vän, världsmedborgare, egenföretagare, dramapedagog, föreläsare, designer… jag har en stark tro på just kreativiteten. Och att den finns inom oss alla.

Att skriva om kreativitet just här i bloggen hos Hemlängtan, betyder något extra för mig då jag idag är stolt leverantör till Jennys fina butik. Mina grafiska prints och kort bor här och det ger extra guldkant åt min kreativitet. Och tacksamheten är stor när jag förstår att det jag skapat också gett lite guldkant i någons hem.

För mig handlar kreativitet om att tänka nytt och skapa nytt, men att det inte behöver vara nytänkande och nyskapande för hela mänskligheten.

Det kan räcka med att det är nytt för mig som enskild individ.

Om jag gjort på samma sätt, haft mina invanda mönster, och plötsligt får en ny idé som jag går igång på och som slukar min uppmärksamhet och som jag genomför med en härlig känsla inombords, då spelar det ingen roll om någon annan på jorden tänkt och gjort likadant före mig. Den där härliga känslan, som ett flow, som gör att livet känns så värt att leva – det är kreativitet för mig.
Och det är något som finns inom oss alla. Och den visar sig i olika skepnader, växer på olika sätt och kan kallas sy, baka, odla, inreda, pyssla, bygga, skriva… helt enkelt lösa olika uppgifter på olika sätt. 

Frågan är dock hur ofta vi får uppleva detta flow i vår tids stressiga samhälle, i en värld full med brus som stör oss. I en värld där den falska kreativiteten också råder. Den som bara tar energi. När vi gör alla de där sakerna som att baka och odla utan att känna flow och den där känslan och upprymdheten som gör att vi glömmer tid och rum. Att baka för att man måste eller att plantera lökar för grannarnas skull. Eller bara för att. Samma bullar och samma blommor, gång på gång, för att det krävs. Det ger motsatt effekt. Det ger ingen näring åt kreativiteten.

Och den riktiga kreativiteten överlever inte utan näring.

Jag vet. För det hände mig.

Jag har sedan barnsben haft mitt block och mina pennor som en värld att gå in i. En värld där jag glömmer tid och rum, glömmer hunger och törst, glömmer min kropp och mina tankar. En värld där jag bara är. Och som efteråt ger ett lugn och ett välmående. Sedan kan kaos råda igen och livet vara upp och ner fram tills nästa gång det kittlar till och det är dags att ta fram block och penna.

Jag ritade och pysslade mig igenom barndom och tonår fram tills jag blev 23 år och förälder. Då kom det-finns-inte-tid-perioden. Jag älskade dessa småbarnsår. Efter två missfall hade vi fått två efterlängtade barn och livet var fantastiskt. Tillvaron bjöd på nya utmaningar som skulle lösas mer eller mindre kreativt, och livet var roligt och det hände mycket, men det blev allt färre och färre tillfällen i den där bubblan som var så viktig för mig. Jag glömde aldrig tid och rum längre. Jag hade kontroll. Och det gick så långt att jag glömde av känslan och bubblan. Jag glömde vattna och kreativiteten dog. På läkarintyget formulerade man dock orden på ett annat sätt: utmattningsdepression.
Efter ett och ett halvt års sjukskrivning så går jag en dag en promenad med en vän. Lusten och fantasin hade börjat titta fram då och då, men orken lyste med sin frånvaro och jag kunde inte i min vildaste fantasi förstå hur jag någonsin skulle orka leva ett normalt liv igen. Jag hade skapat ett liv med nya mönster som såg likadant ut varje dag och jag såg ingenting annat. Förutom ibland, i fantasin, i drömmen. Det var just en sån dag då jag drömde högt. Jag berättade för min vän att jag älskar att skapa och beklagade mig samtidigt att jag inte orkar, när hon ställde frågan varför jag inte gjorde något av min dröm. Jag väntade mig medlidande av min vän men istället blir hon irriterad och säger orden som blev en av de stora vändpunkterna i mitt liv ”Du Camilla, from nothing there comes nothing”
Den eftermiddagen gick jag hem och sydde en tygdocka.
En docka som gav mersmak och ledde till mer pyssel.
Och en vittring om bubblan.

Dock skulle blocket och pennorna dröja innan de kom fram. Jag lyssnade inte tillräckligt långt in i mig själv. Jag var tillbaka i livet men utan flow. Det gick två år och sedan blev jag sjuk igen.

Förlamad. Från topp till tå. Sjukhus. Intensivvård i sju månader. Nedsövd i tre månader och en kamp för livet. Min älskade make fick besked att det såg riktigt illa ut och våra barn gick i ide.
Men jag överlevde. Jag tog mig tillbaka till livet. Och någonstans där, mitt i tacksamheten över att ha fått en chans till, och under en av timmarna i arbetsterapin så får jag ett block framför mig och en penna i handen. En hand som då inte kunde dra ett enda streck på pappret, men som hade viljan att göra det. En hand som blev påmind om känslan.

Där och då lovade jag mig själv att aldrig mer släppa pennan.




Idag ger jag kreativiteten näring. Kontinuerligt så att den får växa och frodas. Det går liksom inte att gödsla och vattna och sköta om den för mycket. Den älskar att bli ompysslad. Bästa gödningsmedlet har jag märkt är en blandning av tid, medvetenhet, närvaro, en tro på min kreativa röst OCH ATT GÖRA. JUST DO IT. From nothing there comes nothing.


Tack Jenny och Hemlängtan att jag får leverera en del av min kreativitet, tack till er kunder genom åren och tack alla ni som läst ända ner hit till sista raden.
Gödsla ER kreativitet!








Tillägg från Jenny: 

11 kommentarer:


  1. Kloka ord från en klok person...! Önskar jag kunde skicka en lika varm kram tillbaka som dina ord ger mig...
    Kram Marie

    SvaraRadera
  2. Svar
    1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera
    2. Tack Hanna!

      Skickade en smajlis först men den syntes inte, så därav borttagen kommentar;)

      Radera
  3. Sitter och blir tårögd och samtidigt varm i hjärtat när jag läser det här inlägget. Du är stark Milla och jag förstår att du känner stor tacksamhet för livet. Så fint att du delar med dig av ditt liv och din kreativitet! Stor kram till både Millandante och Hemlängtan / Maria

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Maria!!! Dina ord värmer:)
      Stor kram tillbaka!
      Milla

      Radera
  4. Tack för detta inlägg och dina ord. Kämpar själv med att hämta kraften och styrkan til att våga skapa.
    Carolina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh jag hoppas innerligt att du får både kraft och styrka till ditt skapande!! Tänk på att det är det lilla, att bara göra, som ger... kram Milla

      Radera
  5. Blir alldeles rörd! Tänk om fler lyssnade på sin egen kropp och själ. Jag försöker göra det mer och mer. Tack för din historia. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är det enda som håller, att lyssna på sin kropp och sig själv, härligt att du gör det!! tack för din hälsning:) Kram Milla

      Radera

Related Posts with Thumbnails